I need this. I’m willing to bet you do too. We all need this.

This game is about happy ends, about how happiness can be as beautiful as malaise. How easy it is to make someone glad, but how hard we make it for ourselves to do so. It is about creating something awesome together. About building a story without tearing it down. About how I don’t have to die for you to live.

A game of stories within stories. About things coming to an end. And how ends can be beautiful and warm. About happy tears. And about sadness without guilt.

It is not comedy. It is not feel-good. It is not brainwash. Not about relationships.

I want you to go from this game and be happy. I don’t know for how long, but lets aim for the stars and take it from there. I know anxiety is artier, but let me convince you to forget that for a while. Let us try to be happy together. The worst thing that can happen is we fail.

For four players and one GM. Jeepform. Come as you are.

Play up the positive

Happy Ends wants to make you happy. It wants you to understand that there is power in the good stuff, not just in trying to be that one that’s worst off. Let’s explore the delicacy and intimacy of happiness together.
The game is designed around three interleaving themes. The first one is a story about a woman dealing with losing her mother to Alzheimer’s. The second theme is about exploring the circumstances surrounding photos in a photo album connected with the story of the first theme. The last theme revolves around family counseling and frames the game, somehow.

Happy Ends has both the good and the bad, the happy and sad streaks, but the key to the game is exploring the power – not of feel-good, but of focusing on what’s good and positive and explore the delicacy of not just shared fantasy, but shared happiness.

Some say that playing without tragedy is not believable. But I believe we simply lack the skills to do it, and the language. And there is only one way to fix that, and that’s by doing it. And here is the kicker: your brain is not going to be able to distinguish between this “synthesized happiness” and the real deal. Because there is no such thing. There is no fake happiness. There is just this. And there you are.

Jag behöver det här. Jag är hyfsat säker på att du också gör det. Alla gör det.

Det här är ett scenario om lyckliga slut, om hur glädje kan vara vackrare än ångest. Om hur lätt det är att göra någon glad, och hur svårt vi gör det för oss själva att göra det. Om att skapa någonting fantastiskt tillsammans. Om att bygga upp utan att rasera. Om hur jag inte måste dö för att du skall kunna leva.

Ett scenario om historier inuti historier. Om slut och avslut. Om hur slut kan vara vackra och varma. Om glädjetårar. Om sorg utan skuld.

Det är inte en komedi. Inte feel-good. Inte hjärntvätt. Inte ett relationsdrama.

Jag vill att du skall gå från det här scenariot och vara lycklig. Jag har ingen aning om hur länge eller hur mycket, men vi siktar så högt vi kan och tar det därifrån. Jag vet att ångest är så mycket finare, men kan vi inte bara glömma det en liten stund? Vi kan väl försöka vara lyckliga tillsammans? Det värsta som kan hända är att vi misslyckas.

För fyra spelare och en spelledare. Jeepform. Ett vanligt pass. Kom som du är.

Om forfatteren
Tobias är en Svensk jeepformare bosatt i USA men sakta på väg tillbaka hem. Han behöver det här scenariot.