Först var inte världen till. Två själar flög utan ord runt Stormfågels huvud i underjorden, Adlivum. Då slog han vredgad näbben i den svarta marken så att det blev ett vitt hål. Hålet döpte han tiden:

Det tar fem minuter att koka ett ägg, två månader innan snön smälter och upp till tjugo år att utveckla obotlig leukemi. Men ska inte ägget ätas rått direkt ur fågelboet? Ska snön någonsin smälta? Och bryr sig världen om att billig infödd arbetskraft tynar bort?

Själarna drogs likt myggor till hålet och sögs igenom det. De landade i det kalla skummande havet och när tiden spridit sig spolades de upp på den kala klippan. Ifyra dagar låg de där. När de vaknat såg de en svart skepnad komma till dem. Det var Stormfågel som förundrad stirrade på dem och frågade varifrån de kom. Han hade aldrig sett dem tidigare. Därefter konstaterade han att de såg ut som honom. På landet stod ett hus:

Vid forskningsbasen Camp Century i Thule, Grönland smälter aldrig snön. Där biter permafrosten sig djupt ner i marken med ett täcke av glaciäris. Inget levde där och man kunde nästa tro att tiden stod still, men nu råder det inte längre någon tvekan då bandvagnarna krälar över marken. Under ett abstrakt men kylslaget krig kan man i sin hybris tro att det var president Nixon som förde tiden hit, men innan dess hade marken trampats av vargar, myskoxar, isbjörnar och renar. Och där det en gång funnits tid finns det minnen...

Vintergatan är ett svalt filosofiskt rollspelsdrama som utspelar sig i mänsklighetens utkanter.

Tidens tand i vargens käft. Ett skrapande läte i myskoxens spår som sakta fylls med vässad nysnö. En bråkdel av isbjörnens ihärdiga jakt. Ett ögonblick i blåvalens valkiga hud. Den tiden är världens omutbara sanning för mig med kräftan i blodet.

Kylan tränger sig djupt in i inuiternas hyddor på de grönländska isvidderna, men än kyligare drar det genom laboratoriekorridorerna där det kalla kriget rasar för fullt.

Vintergatan är ett svalt filosofiskt rollspelsdrama som utspelar sig i mänsklighetens utkanter.