About Alexandria
Give a hand: To-do
Submit corrections

Search for a game
Tags
Alexandria in numbers

Locations
Calendar
Blog feeds
Awards
The Jost Game

Contact us
Privacy policy
Login:
Language icon Choose language:

dadeennbsv

Call of Duty: Damaged Relation

RPG system: T6

By

✏️William Hallin

Description

- Sir, I see movement on the hill.
- Excellent. Parker, first on the right. Evans, second on the right. Smith, first on the left…

Gruppchefens order gick ut i gruppen. En efter en la soldaterna sig i sina eldställningar. Någon tog bort några kvistar som var i vägen för pipan medan andra osäkrade sina vapen. Jag testade själv min eldställning där jag låg, provsiktade mot mitt tilldelade mål och flyttade sen lite längre åt höger eftersom det låg en sten i vägen. Jag provsiktade igen och konstaterade att platsen var bra nog. Sen var det bara att vänta.

- Fire!

Med det kommandot fylldes den till en början tysta och dimmiga åsen med gevärseld. Fienden på andra sidan åsen föll en efter en men det tycktes bara komma fler och fler ju längre striden pågick. Plötsligt klickade mitt vapen. – Reloading! vrålade jag medan samtidigt som jag slet upp ett nytt magasin ur min stridsväst och tryckte in de i magasinstyrnigen på mitt vapen. Fienden hade nu kommit ända fram bäcken mitt på fältet och var nu oroande nära. Jag slängde ett öga till höger om mig och såg hur pipan på kulsprutan som Parker hade var röd lägst fram pga den ihållande eldgivningen. Jag laddade om igen och fortsatte skjuta.

- Shit! We have pansar coming over the hill!

Jag tittade upp och fick syn på två bepansrade fordon komma över åsen och vi kröp allt längre ner i våra eldställningar för att söka skydd.

- Evans! Call in an air-strike, we can´t hold out much longer!

- Roger that sir!

Jag slet åt mig radion och började ropa upp koordinaterna.

- Eagle six! This is Bravo two! Fire-mission TRP! Estings: 2425,

northings: 0167 altitude: 30. Danger close! Fire for effect! Over!

Dom följade sekunderna kändes som dom längsta i mitt liv. Vår kapten hade berättat om dom här stunderna, då allt saktas ner. Då allt ljud försvinner och man tas bara upp av stundens allvar. Jag hade aldrig känt så förut. Förren nu. När dom första bomberna släpptes kunde jag nästan se dom falla från himlen innan dom grävde sig ner i jorden på fältet framför oss och detonerade i gigantiska explosioner. Nästa uppsättning bomber som föll landade mittemellan dom två bepansrade fordonen på åsen mittemot och dom flög som brinnande vrak ner i skogen på andra sidan.

Efter det blev allting tyst. Åsen var igen lika tyst och dimmig som den hade varit före anfallet. Vi låg kvar en stund och spanade för att se om någon kunde ha överlevt.

- Good work everybody! Stand up, check your weapons!

Vår kapten kom upp bakom oss och förklarade att samtliga mål var utslagna och att vår grupp var den som hade genomför övningen med bästa resultat. Jag tittade ut på åsen där några människor var i full gång med att plocka upp resterna av dom sönderbrända och sönderskjutna pappfigurerna som vi just skjutit på. Stolta gick vi tillbaka till ammunitionsplatsen för genomgång efter övning.

Om äventyret: Tänk dig att du står på fientlig mark och det ända skydd du har är han bredvid dig.

Played at

ApKon VII (2009)


Send corrections for this page