The Township of Boston

RPG system: Cyberpunk 2020
Participants: 1 GM, 5 players

By

Benny Lagerström

Download

	Scenario [Swedish]	(11.8 MB)
	Characters [Swedish]	(10.3 MB)

Description

The Township of Boston
The Township of Boston, en hägrande dröm för vissa och en påträngande verklighet för andra.

av Zeeephyr G’ngahaal

Åsikterna om Boston är många och synnerligen delade. Immigrationslägret utanför Bostons stadsmurar där tiotusentals väntar på en chans att få bli medborgare säger en sak medan vittnesmålen från dem som utvisats säger något helt annat. Följ med till denna mytomspunna stad och döm själv.
Till Boston tar man sig bara med flyg eller monorail. Området kring Boston är synnerligen ogästvänligt och att färdas längs vägarna är inte att rekommendera utan tung eskort.

På avstånd liknar Boston en jättelik medeltida borg med dess enorma stadsmur, kantad av vakttorn, men den bilden förändras snabbt när de enorma stadsportarna öppnar sig för att släppa in monorailtåget. Det första som slår mig är hur rent och prydligt allting är. Istället för smog, skräp, gäng och gatuliggare möts vi av grönskande parker och lekande barn. Knappast någon trafik, inga tjutande polissirener, inget bråk och bara leende människor så långt ögat kan nå. Väl ute på gatan efter en något övernitisk säkerhetskontroll på stationen förstärks intrycket av Boston som en framgångsrik och välmående stad. Alla verkar så oerhört naturliga, ingen cybernetik, inga överdrivna frisyrer eller sminkningar. Det verkar som en utopi men det är verklighet, idag, i The Township of Boston.

-Det är inte av en slump som Boston har blivit vad det är idagBorgmästaren, förklarar Robert Thornton, vi har satsat hårt på att locka hit eliten bland företag och forskare och det har givit lysande resultat.
Det finns också en begränsning av folkmängden för att slippa trängsel och alla de sociala problem som överbefolkningen i många andra städer har inneburit.
-Med tanke på hur många som vill immigrera hit så ger befolkningsbegränsningen oss en möjlighet välja och vraka bland de sökande för att se vilka som lever upp till våra krav, säger borgmästaren.

Alla medborgare rankas mellan ett och tre miljoner, en siffra som talar om vilken din nuvarande position inom samhället är. Uppdateringar sker månatligen och beskeden skickas omedelbart ut till respektive familj. Det är ett enkelt och bekvämt sätt för våra medborgare att se hur mycket samhället uppskattar deras insats. Och den som hamnar långt ner får en fingervisning om att det är dags att skärpa sig.
När jag frågar vad som händer om inte den som får ett högt rankingtal skärper sig tystnar Mr Thornton för ett ögonblick medan han lutar sig framåt sätter armbågarna på skrivbordet och svarar:
-Vi kan ju som sagt inte husera hur många människor som helst och de som inte platsar får helt enkelt flytta.

Jag fortsätter med att höra mig för angående de rykten som gör gällande att de som förlorat sitt medborgarskap har försvunnit under mystiska omständigheter.
-Struntprat! Det där är bara rykten från dem som är avundsjuka på vår framgång. Jag tänker inte kommentera den frågan ytterligare, svarar borgmästaren på det med en vresig min.
En företeelse som Boston är mycket stolta över är den låga brottsligheten och Mr Thornton berättar gärna om detta faktum, han säger själv ’den obefintliga brottsligheten’. Brottsbekämpningen är onekligen en viktig del av hans strategi.
-Vi tolererar ingen som helst brottslighet i Boston, något som alla våra ärliga och hårt arbetande medborgare uppskattar. Gå ut på gatorna och se hur många som låser sina bilar. Svaret är ingen, det behövs inte i dagens Boston, säger han utan att lyckas dölja sin stolthet.

Vapen är förbjudna i Boston eftersom det inte finns några behov av sådana enligt borgmästaren. Avsaknaden av brottslighet gör att alla kan känna sig trygga menar han och att ha beväpnade medborgare på gatorna är ett hot, ingen trygghet.
Övervakning och utegångsförbud för ungdomar är delar i Bostons program för att öka tryggheten för sina medborgare, att det skulle innebära någon inskränkning i de medborgerliga rättigheterna vill inte borgmästaren kännas vid. En viss rutinövervakning stärker medborgarnas trygghet och ger oss möjlighet att snabbare bekämpa alla former av oönskade företeelser, menar han. Utegångsförbudet innebär att ingen behöver oroa sig för vad deras barn sysslar med nattetid och ungdomarna riskerar inte att fastna i ett olämpligt beteende.
-Att bo i Boston är inte en rättighet utan ett privilegium. Vi har lite striktare regler än andra städer men se vilket underverk vi har åstadkommit, säger borgmästaren själv med ett leende och gör en svepande gest mot sitt panoramafönster med utsikt över ett jättelikt parkområde. Bortom träden skymtar en jättelik byggnad i glas och stål, bostons största sjukhus, där en helikopter just landar för att föra en patient till vad som anses vara världens bästa vård.

Efter pratstunden med Mr Thornton ger jag mig tillbaka ut i stadsmiljön där jag träffar en grupp ungdomar som sitter på gräsmattan i en av stadens många parker. Alla fem tycks vara studenter i övre tonåren. En av dem, en blond flicka med håret ledigt uppsatt i en hästsvans, tittar upp när jag kommer närmare. Hon ser lite trött och sliten ut, det är väl slutexamina som tar ut sin rätt, men hon ger mig ändå ett bländande leende och lägger ifrån sig sina böcker. När jag presenterat mig som journalist ser hon sig lite förstrött omkring, som om hon letade efter någon, och vänder sig sedan mot mig igen och presenterar sig som Catherine Monroe. Hon frågar på ett misstänksamt sätt vilken tidning jag skriver för, men avbryts abrupt av den unge, välklädde mannen bredvid henne.
Han presenterar sig som John Lewis och ursäktar hennes misstänksamhet, hon ihärdar dock och påpekar att det finns all anledning till misstänksamhet - något John inte verkar vilja lyssna till. Jag förklarar att jag håller på med en artikel om Boston och att jag gärna skulle vilja intervjua dem. Catherine tittar fortfarande misstänksamt på mig medan de andra ungdomarna lugnt lägger ifrån sig sina böcker och lyssnar. De presenterar sig artigt som Stephen, Richard och Amanda. Jag frågar vad de tycker om att bo i Boston:

-Toppen! Boston är verkligen den perfekta staden. Ingen brottslighet, utmärkta skolor och massor av fritidsaktiviteter. Vad mer kan man önska sig, svarar Stephen utan att tveka.
-Lite fritid kanske? Svarar Catherine ironiskt på en gång.
-Jo, nattlivet är inte precis något att jubla över i... John tystnar när ett par kostymklädda män dyker upp, som från ingenstans, och ber mig legitimera mig. Jag visar dem presskortet och ber lite skamset om ursäkt för den slitna holobilden.
-Ni är inte härifrån förstår jag?
-Nej, men jag fick tillstånd av Mr Thornton att...
-OK, det är bra. Fortsätt intervjun, för all del. Låt inte oss störa.

De båda männen tar ett steg tillbaka och ställer sig med armarna i kors. Catherine och John ger varandra ett menande ögonkast och vänder sedan blicken ner i marken. Stephen bryter tystnaden och pratar glatt vidare om stadens förträfflighet en stund. De andra svarar bara undvikande på mina frågor. Amanda vill inte ens möta min blick utan stirrar bara ner i marken. Jag inser snart att intervjun är slut och packar ihop min utrustning. Innan jag går tittar jag åt Catherines håll en sista gång. Hennes bländvita leende är som bortblåst och ersatt av hårt sammanpressade läppar. I hennes ögon finns bara hat och förakt.

Det är med blandade känslor som jag lämnar Boston. Den strålande utsikten från monorailen berättar om en blomstrande stad, till synes ljusår ifrån Night City’s smogfyllda gator där reklamskärmarnas budskap bara överröstas av sporadiska skottsalvor från någon gänguppgörelse. Samtidigt kan jag inte glömma Catherines blick. Hur kan ett så högtstående samhälle


Ett mörkt och Orwelliansk Cyberpunk-scenario i ett framtida Boston. En grupp ungdomar upplever under ett par dagar händelser som förändrar både deras syn på sig själva och staden de bor i. Är Boston ett paradis eller ett fängelse, man får tänka tanken... så länge man ler. I regi av Benny Lagerström.

Played at

Trivia

• Huvudturnering