Alexandria

Om Alexandria
Hjälp oss: Att-göra
Skicka in rättelser

Sök efter spel
Etiketter
Alexandria i siffror

Kalender
Bloggflöden
Priser
Jost-spelet

Kontakta oss
Integritetspolicy
Logga in:
Language icon Välj språk:

dadeennbsv

Sepsis - en resa utan slut.

System: Fri form

Av

✏️Anders Hansson
✏️Johan Nilsson (I)
✏️Martin Svahn
ArrangörAnders Hansson
ArrangörJohan Nilsson (I)
ArrangörMartin Svahn

Beskrivning

LOLA var som vanligt lite halvfull av folk i sina bättre dar. Cigarr röken låg som en tunn, fin, väldoftande dimma över hela inredningen och mannen i den kritstreckiga kostymen tog ett par extra andetag bara for att njuta av lukten innan han svarade.
- Är du säker på det?
- Självfallet, svarade "The Boy". Namnet är kanske lite missvisande då "The Boy" befann sig nära den ålder då man vanligtvis brukar gå i pension men i detta sällskap skulle han alltid förbli "The Boy".

-tystnad-

- Du förstår väl att om du inte säger som det är, är det du som sitter löst? "The Boy" nickade samtidigt som han studerade sina skor. Han hade putsat dem i förmiddags och nu kunde han se sitt runda ansikte i den blanka lacken. Han förvånades över åldern som hans ansikte uttryckte medan han tänkte på hur vissa saker aldrig ändras. Dom andra verkade också lite besvärade men efter det som hänt var alla lite mer spända än vanligt.
- Jag är säker. Han sa det mest for att bryta tystnaden och dom andra verkade uppskatta det.
- Då så. Bill, sångaren i samanhanget, sträckte lite på sig och fimpade stumpen av sin Lucky.
- Ta en titt på texten jag hittade häromdagen. Sa han med sin skrovliga stämma. Han sträckte mannen i kritstrecks kostymen en papperslapp som han haft i sin kostymficka. Mannen som tog i mot lappen lutade sig sedan mot väggen och började leta i bröstfickan efter de glasögon som mycket riktigt låg där. Där på läste han högt, utan att bry sig om att ta ut pipan ur munnen:

"En gång var jag ett foster i min moders kropp, då levde jag i Edens lustgård. Så kom jag ut i livet med en dröm och ett hopp en förväntan om något underbart. Åren gick och allt var inte vackert och gott jag säg krig och fattigdom och fasor, jag såg sjukdomar och hat och fruktansvärda brott och människor som vandrade i trasor. Men i drömmen om Atlantis såg jag guld och stora skepp, jag såg farkoster som sväva fritt i luften. Jag såg gnistrande kristaller som gav ljus och det är den vackraste dröm som jag har haft."

"Flash" såg upp från lappen med ett litet leende i mungipan. Han räckte tillbaka den och knackade sin pipa mot dörrposten.
- Fin dröm. Sa han och de log i samförstånd.
- Nej vad säger ni, är det inte dags för The Sentimental Gentlemens att ge publiken vad dom väntar på. Man kunde nästan höra
knackningarna når de gamla männen rätade på sina ryggar och beträdde den illa upplysta scenen.

Spelat på

SillyCon VIII (1999)


Skicka in rättelser om den här sidan