Vår man i Barbia

System: Ereb '98
Deltagere: 1 GM, 5 spillere

Af

✏️	Krister Sundelin
	Krister Sundelin

Download

	Scenariet [svensk]	(1,9 MB)
	Regler [svensk]	(0,1 MB)
	Rollformulär [svensk]	(0 MB)

Foromtale

Sergej Nadoronov tittade ut genom fönstret över ett vintervitt Babor. Han var försiktig och tittade enbart ut genom en smal springa mellan gardinerna. Det var inte mycket trafik - det var det aldrig i Babor - så det var inte svårt att upptäcka statens Säkerhetskommissions, den hemliga polisens, fordon. Men just nu var det lugnt. Det slog i dörren bakom honom. “Lämnade du meddelandet?”frågade han. Nadoronov tittade inte ens in i dunklet i rummet där Fjodor just kom in.
“Ja, Sergej” svarade den skäggige dvärgen. “Men du vet att inte ens kardierna kanske kan hjälpa dig?”
“Schhh!” Tillrättavisningen var skarp och han tittade menande upp mot taket. Sedan såg han Fjodors sorgsna ansikte och förstod. “Fjodor?”
“Jag är ledsen Sergej.” Fjodor slog ut med händerna, när han insåg att Sergej förstod att han hade förrått honom. “Jag kunde inget göra!”
“Pest och förbannelse!” Sergej spillde ingen tid trots svordomarna. Han hade sedan länge planerat alternativa flyktvägar, och slängde sig ut genom fönstret ut på brandstegen. I samma stund kom Säkerhetskommissionens soldater in i rummet med höjda automatkarbiner och ropade åt honom att stanna. Sergej struntade i dem, struntade i glassplittret som skar upp handen, struntade i kulkärven som for ut över hans rygg och svepte ner för brandtrappan så fort benen bar. Han rusade runt om hörnet bort mot Gavenskaja-bron. Där stannade han, gick lugnt ner för trappan vid brons ena fäste, ner mot kajen, och blandade sig med Babors söndagspromenerande medborgare. Han svepte in sin blödande hand i filtmössan som ett provisoriskt förband.
Sergej svor tyst för sig själv. En av hans bästa vänner hade förrått honom och han hoppades att det hände efter att han fick kontakt med kardierna. Han var rädd nu. Så här nära hade säkerhetskommissionen aldrig kommit. Rädslan pulserade genom hans ådror som smärtsamt flammande eld och han var tvungen att anstränga sig till det yttersta för att hålla sig lugn.

Det trillande tjutet från visselpipor vid bron visade med all önskvärd tydlighet hur nära det var, men ingen tjänsteman i svart rock, ingen kamouflageklädd soldat med automatkarbin i högsta hugg, rusade ner mot kajen. Han hade undkommit.
För den här gången.

Spillet på

Links

• Webplats för Ereb'98