Stjärnan i fjärran

Af

Foromtale

Rymden sipprar in, påträngande och tung. Trots keramiska värmesköldar och biointegumentsväggar, trots ett hermetiskt tillslutet skrov och mellanrumstryckscensorer vilka av blotta kubikpikometerdensitetsfall skulle utlösa ett ramaskri, förmörkas skenet från diodlyktorna på kommandoterminalerna av dunkla strimmor evigt skiftande rumtidsskum. Kanske är det konenspartiklar på kretskort som får det att ske, likt en slumpmässig guds livgivande andetag fördröjd i en oöverskådligt utsträckt tid. Elektroner, ur dvala plötsligt befriade de bojor med vilka den eviga färden hindrats, vilka i sin nyvunna frihet öppnar logiska portar som bundit tonerna inne. Statiskt brus ackompanjerar de dystra våglängder som sprider ut sig i den enda behållare inom turen och åter tusen mils omkrets där denna process överhuvudtaget är möjlig, och bär i sitt frekvensskiffer julens budskap.

Spillet på