Spegelbilder

System: Systemløst

Af

Foromtale

Man skall inte tro på allt man ser

STÄMNINGEN var för en gångs skull alldeles lugn. De nedsuttna dynorna i fikarummets läderklädda soffgrupp stönade knorrande under vikten av de hårdnackade poliskonstaplarna som med varsin blaskig kaffekopp satt och väntade på att någonting skulle hända. Det lilla fikarummet fungerade för dem alla som en stilla oas, vars fläckiga väggar och neddragna persienner stängde ute den stressiga tillvaron som annars med knivskarp precision kröp sig så nära inpå. Att bara få sitta tyst och dricka sitt bittra kaffe tillsammans med "vanliga människor" kunde ibland vara räddningen då resterande delar av byggnaden härbärgade de mest dåraktiga av galningar och de allra värsta av samhällets avskum.

- Hur kan livet vara så jävla orättvist? ...det borde ha varit jag...
...titta bara på den blicken, vilken jävla uppkäftighet! — Fy jaan!
...vilken självgod jävel... har säkert aldrig upplevt ett enda jävla hinder på vägen...

DÖRREN slogs hastigt upp och släppte med ens in ljudet av den livliga aktivitet som försegick utanför det lilla fikarummet. Hetsigt hamrande skrivmaskiner, ihärdigt ringande telefoner, det dova surrandet av röster och de isande tonerna från de anhörigas gråt blandades i en förvirrande symfoni av kaos.
- Chefen vill tala med er! ...man har hittat en kropp...

Spillet på